När S var liten så vad jag gift med T. S växte upp med T som hennes pappa då hennes biologiska pappa inte fanns med i bilden under den tiden. Jag och T diskuterade kring S dop. Jag är lite emot barndop av religiösa själ. Men vi beslutade oss för att hon skulle döpas. Vi diskuterade även om vem som skulle bli hennes gudföräldrar. Jag anser att den personen även ska ta hand om barnet om det händer något med föräldrarna. Alltså att när jag dör så faller ansvaret på S uppfostran på den som är hennes gudföräldrar.

Eftersom vi levde som vi gjorde då så ansåg T att det var naturligt att han tog på sig rollen som hennes gudfar, han var ju ändå hennes "pappa".

När S var sex år så flyttade vi ifrån T. Han skaffade sig en ny familj nästan innan vi hann att flytta därifrån (kändes så just då). Jag hittade även en ny och vi (jag, S och J) flyttade till staden D.

Kontakten mellan S och T ebbade ut lite trots att S ville ha mer kontakt med honom. Han kom och hälsade på ihop med sina föräldrar vid ett tillfälle (eller om det var två).

Nu har jag och barnen bott här i L i snart ett år och T (med bonusbarn) har varit här en gång och hälsat på. S förstår inte varför hennes "pappa" inte vill ha kontakt med henne längre. Jag har försökt att förklara att T har en ny familj och att hon (och J) har en fin kontakt med deras biologiska pappa nu och att det är bättre. Men ibland bubblar känslorna upp och hon saknar T.

Jag blir faktiskt besviken på T över att han behandlar barnen (framför allt S) på det viset han gör. Att inte ens skicka ett julkort till henne, det är dåligt!
När han vet hur viktig hans roll som gudfar är. Att han dessutom har uppfostrat henne under hennes första sex år verkar inte bekomma honom alls.

Urs, fy och blä!

Kram på er andra!
/H